Fabians förlossningsberättelse

Klockan närmade sig 00 och jag hade precis gått och lagt mig när sms:et om att paret hade åkt in till förlossningen kom. I det läget sover man inte gärna vidare utan går upp och förbereder för att så småningom möta upp paret där de befinner sig. Jag hade lite sporadisk kontakt med blivande pappan under tidig natt men sedan blev det tyst och timmarna gick, tänkte att jaha, nu har de nog fött utan mig. Men skam den som ger upp, jag höll mig vaken ifall de skulle höra av sig vilket de gjorde runt 06-snåret. Det visade sig att A hade fått morfin och EDA för att kunna vila och hämta ny kraft, fyra timmar sov de båda två och under den tiden hade hon öppnat sig från fyra till tio centimeter. Grymt! Jag frågade om de tyckte att det var någon idé att jag kom in nu när de nästan var i mål och det tyckte dem då lillen fortfarande låg högt upp och värkarbetet tycktes ha stannat av. Efter lite frukost skulle hon få gå upp och röra på sig för att få fart på det igen. Jag beställde en taxi och var på plats tjugo minuter senare. Rum 8. Alltid nervöst att knacka på, att bli insläppt på okända människors heliga mark. Men jag älskar det, och njuter av varje sekund! Att fotografera i ett mörkt förlossningsrum är en utmaning och att komma in under förlossningens allra sista fas var inte heller lätt, som tur är bestämde han sig för att vänta lite vilket gav mig tid att fånga intensiteten av känslorna i rummet, blickarna, beröringarna och de små detaljerna som ofta glöms bort.

Välkommen till världen, Fabian. <3

Tack vare A och H och deras bilder hoppas jag att fler ska få upp ögonen för att möjligheten att få sin förlossning professionellt fotograferad faktiskt finns. I dag är vi så himla måna om att allt annat i vår vardag ska dokumenteras och att ha en fotograf med på sin bröllopsdag till exempel är en självklarhet för de flesta. Hur kan det inte vara det på ens förlossning? Dagen då ens barn föds är många gånger oändligt mycket större och att vilja minnas och se tillbaka på den med hjälp av bilder är inget konstigt. Utan dem kommer du aldrig få chansen att se hur din partner pussade din panna när du hade som ondast, blicken i hans/hennes ansikte när ert barn kom ut och lades på ditt bröst, hur han/hon med ömhet och stolthet tittade på dig när du inte såg. Glädjetårarna. Lyckan. Magin. Det är ögonblick som du aldrig kommer att kunna återskapa. Jag minns att jag stod där, hög på adrenalin och totalt i nuet efter att just ha bevittnat födseln av en ny liten människa, och tänkte att vad som än händer med detta paret i framtiden (om de håller ihop eller går isär) så är det inget annat än ren och skär kärlek i DENNA stunden. Det kan ingen någonsin ta ifrån dem eller deras son. Tänk vad fint att få visa honom hans förlossningsberättelse när han blir större, i stället för att bara berätta den. ♥

En vanlig fråga är ”varför kan inte bara partnern ta bilderna?”. Svaret är enkelt, för att hen förtjänar att finnas med på dem. Detta är födseln av hens barn och hen ska ha möjligheten att uppleva den utan ansvaret att behöva fokusera på kameran i sin hand. Partnerns jobb är att stötta mamman och uppleva födseln av deras barn tillsammans med henne.

Från början var jag väldigt skeptisk till att ha någon med på förlossningsrummet och det kändes lite konstigt. Denna känsla förändrades så fort Stina kom in i rummet och det var helt naturligt att ha henne där. Stina var väldigt proffsig och gav precis det lugnet som som krävs i rummet. Helt perfekt. Hon smattrade av bilder med jämna mellanrum men det var inget man tänkte på i stunden utan hon blev ytterligare en trygghet till för Amanda att luta sig mot. När vi sen läste inlägget och fick se bilderna blev jag rörd. Jag hade aldrig kunnat både ge Amanda det hon behövde och samtidigt ta dessa underbara bilderna. Dessa kommer vi kunna ha med oss alltid och jag är oerhört glad att Amanda och Stina hittade varandra.Håkan, Fabians pappa