Att ha en doula – en pappas berättelse

Att ha en doula var ingenting som var självklart för mig och det var med viss skepsis jag bemötte min sambo när hon först tog upp ämnet. Jag hade ingen aning om vad detta var för något och instinktivt kände jag mig lite hotad. Vi diskuterade fram och tillbaka och jag gav uttryck för mina tankar och farhågor till min sambo. Efter ett flertal diskussioner, googlingar och pod-avsnitt bestämde vi oss för att ha ett förutsättningslöst möte med Stina och diskutera och ”känna varandra på pulsen lite” och se om det var något för oss. Det tog inte lång tid innan jag var övertygad. Stinas professionella, varma och härliga bemötande av oss och mina farhågor gjorde att min oro snabbt blåste bort. Vi bestämde oss ändå för att inte ta ett förhastat beslut utan ta lite tid att tänka igenom detta noga och sedan träffas igen. Men beslutet var egentligen redan fattat, så när vi träffades gången därpå var det mer som att ha en gammal vän på besök. Vår första känsla stämde. Detta var helt rätt för oss!

Veckorna gick och förlossningsdatumet närmade sig. Som förstagångsföräldrar hade vi många frågor och tankar. Allt var nytt, konstigt och overkligt och vi hade ingen aning om vad som väntade. Någon som däremot visste var Stina, som dels fött två egna barn och assisterat föderskor och partners ett flertal gånger tidigare. Denna källa till kunskap var ovärderlig. Oavsett vilka scenarier och ”skräcktankar” vi båda målade upp i våra förvirrade och nervösa huvuden så kunde Stina lugna och förbereda oss. Vad detta skapade var en känsla av att vi var på väg till världens häftigaste fest! Orostankarna fick liksom inte fäste och både jag och min sambo kunde slappna av (så långt det var möjligt som förstagångsföräldrar) och njuta av det vi hade framför oss.

9 Mars! Detta är datumet vi har väntat på i vad som känns som evigheter! Nu händer det! Idag ska vi få träffa vår son! Eller? Nope! Frustrationen är total. Vi är trötta på detta nu! Min sambo är förtvivlad och jag har inte en aning om hur jag ska hantera den här demonen som ser ut som min sambo men som jag misstänker är någon annan. Stiiiiinaaa!!! Yep! Där var hon igen med sin lugna och trygga närvaro och lyckades skapa lite lugn och ordning i kaoset. Som jag skrev tidigare, ovärderligt!

Söndag 17 Mars. Vattnet går. Vattnet gick tidigt på morgonen. Jag och sambon vankade rastlöst av och an hemma och Stina gjorde det samma hemma hos sig. Sms:en mellan dem haglade. Min sambo uttryckte frustration och Stina peppade. Återigen, ovärderligt! Men det bidde inget den söndagen. Vi skulle få vänta minst en dag till.

Måndag 18 Mars. Igångsättning! Det var ju inte så här vi hade tänkt det. Vi hade ju hoppats på att allt skulle dra igång hemma så vi kunde jobba på här, ringa Stina och sen åka in till BB alla 3 tillsammans. Det blev inte så. Vi visste att en förlossning med igångsättning kan dröja ett par dygn. Det var också det beskedet vi fick när vi kom in till förlossningen vid 13-tiden. En luttrad kvinna ur personalen sa något i stil med ”Gör det bekvämt för er. Det kommer inte hända något på ett par dagar”. Följaktligen så bestämde vi att vi skulle hålla kontakten med Stina på telefon och ringa när värkarna hade kommit igång. ”AAAAAAJJJJJ vad f*******n var det där?” Skriker sambon och hoppar upp ur sängen. 7 timmar tidigare hade vi fått höra att det inte kommer bli något på ett antal dygn. Och nu startade värkarna. Klockan är runt 21 på kvällen och när första väl hade kommit så avlöste de varandra i en rasande takt.Min sambo inser snabbt att hon behöver mig vid varje värk så jag lämnar inte hennes sida.Tiden rusar och runt klockan 1 på natten är min sambo 4 cm öppen och det är dags att ringa in Wonder wom…öh..Stina. Vid det här laget är vi båda helt uppslukade av förlossningen. Stormvärkarna avlöser varandra och vi tillbringar ganska mycket av tiden själva i rummet. Något jag känner är väldigt frustrerande i det här läget är att jag inte har möjlighet att hämta vatten/nyponsoppa/våt trasa eller något annat till min sambo. Jag har heller inte sinnesnärvaro att be någon i personalen att fixa det. Allt fokus är på att hjälpa min sambo genom nästa värk, nästa värk och sen nästa värk. Men gör jag rätt? Använder jag alla de verktyg jag har? Finns det något annat som skulle kunna hjälpa min sambo bättre än vad jag gör nu? Argh! Känner mig vilsen.

Ca kl. 3 på natten anländer Stina. Äntligen!!! Hela stämningen i rummet ändras. Jag blir mer avslappnad och helt plötsligt känner jag mig inte lika vilsen. Stina bekräftar mig, bekräftar min sambo, läser snabbt av vad min sambo behöver och bekräftar återigen att jag gör rätt,ser till att min sambo får i sig vätska och nyponsoppa, jag får kaffe, och hon byter av mig en stund så jag kan gå på toaletten. När allt är lugnt i rummet och jag och sambon har det vi behöver så glider Stina runt i rummet och fotograferar. Och vilka bilder! De ögonblick under förlossningen hon lyckades fånga med kameran är värda sin vikt i guld och jag kan inte tacka henne nog för att hon förevigade den häftigaste händelsen i mitt liv på ett sånt underbart sätt. Detta var också ett fantastiskt sätt för min sambo att få uppleva förlossningen genom våra ögon och det vet jag att hon är oerhört tacksam för. Det är svårt att beskriva Stinas betydelse under förlossningen med ord som gör det rättvisa.Men det hon gjorde var att göra vår förlossningsupplevelse så magisk och vacker som den kan vara. Hon hjälpte mig att vara det bästa stöd jag kunde vara för min sambo. Hon hjälpte min sambo att skapa och behålla ett mindset som gjorde att hon kunde genomgå förlossningen med positiva tankar och känslor och hur konstigt det än kan låta, så vet jag att min sambo älskade sin förlossning. Mycket av det kan vi tacka Stina för. Och inte minst så gav hon oss minnen för livet med sina underbara fotografier.

Idag, ca ett halvår efter förlossningen ser jag Stina som en av mina nära vänner. Vi har inte känt varandra länge, vi har bara träffats ca 5 gånger, men det hon gjort för mig och för min sambo är som jag skrivit många gånger ovärderligt och sträcker sig långt över mina förhoppningar och förväntningar. Kan jag rekommendera andra att använda sig av Stina? Ja! Alla dagar i veckan!! Att föda barn är bland de mest naturliga saker som finns men långt ifrån alla upplever förlossningen som positiv. Tack vare Stina så blev vår förlossning precis den fest som vi hade hoppats på och laddat för. Trots 12 timmars stormvärkar och sugklocka var känslan att det här var det bästa vi gjort. Och det är lätt för mig som partner att säga men jag vet att min sambo tänker likadant.

Tack Stina för att du gjorde vår förlossning till ett party! ❤

Bild 1: Stina in action med min sambo.
Bild 2: Stina träffar vårt lilla underverk Elliot ca en månad efter förlossningen.

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *